NI HAR SÄKERT sett honom –Klungdödaren
Han, för det ar alltid en man, är en av dem i klubben eller kompisgänget som ska ta en löptur tillsammans. Den första kilometern ni springer går allt bra. Då ar tempot så lugnt att alla kan följa med. På de följande kilometerna håller gruppen fortfarande ihop i en social klunga. Ni springer där och pratar med varandra. Någon berättar en historia som alla skrattar gott åt så ni tappar andan en stund. Lite skvaller kanske utväxlas och det här med att åka hemifrån till motionsanläggningen och passa en träningstid för att kunna springa ihop med gänget verkar vara en bra idé.
DÅ TAR KLUNGDÖDAREN kommandot i täten. Han driver upp tempot en aning och får med sig två man. Det uppstår en lucka på 20 meter till nästa grupp. Bakom dem springer tre löpare som måste välja mellan att överskrida sitt komfortabla träningstempo och hänga på framförvarande lilla grupp i gruppen, eller fortsatta i ett tempo de känner sig bekväma med. De väljer att låta det bli en lucka, ty om de ska behöva slita för att hänga med kan de inte prata och vara sociala - och det var just för att få umgås med kompisarna medan de springer som de kom till den gemensamma träningen. Det gäng som sprang ut tillsammans ar plötsligt splittrat i olika grupper med några tiotal meter emellan. De sociala kontaktytorna har begränsats.

VÄRST ÄR DETför en av löparna som blir avhängd när hon stannat och knutit skon. Hon orkar inte springa ikapp de framförvarande och hela idén med ett gemensamt träningspass har liksom gått förlorat för henne. Dessutom är honlite mörkrädd när vägen går genom skogspartier, och hon stressas av rädslan att förlora de framförvande ur sikte och kanske springa rakt fram där hennes kamrater vek av till höger.

I DEN FÖRSTA klungan borrar klungdödaren på med sina två följeslagare. Deras tempo är egentligen obetydligt högre än vad hon som knöt om skon håller, men ändå tillräckligt för att splittra gruppen.

SÅ DÄR HÅLLER det på varje gång ni ska träna gemensamt. Det blir inte löpning tillsammans så som det var tänkt. Någon som alltid hamnar i de mittersta småklungorna muttrar till sin kompis att det är typiskt Klungdödaren: Han har bara en växel
och drar alltid iväg en liten aning för fort. De två resonerar om problemet och kommer fram till att om täten bara sprungit
10 sekunder långsammare per kilometer skulle alla ha kunnat hålla ihop. Problem lösningen stannar därvid, ty ingen vill berätta det uppenbara för Klungdödaren. De ser emellertid inte att de själva hänger av gruppen bakom dem och egentligen är lika goda kålsupare som Klungdödaren, fast en aning långsammare.

PROBLEMET KAN dock lösas på enkla sätt, antingen lär sig Klungdödaren och alla andra att lyssna bakåt i gruppen och dra nerpå tempot nar någon visar tendenser till att bli avhängd. Det där tycks vara betydligt lättare sagt än gjort, ty många löpare har bara en växel och en riktning i. Då återstår den andra tänkbara lösningen, nämligen att ingen annan hänger på i det där tempot, som dragits upp en liten aning för mycket. Låt Klungdödaren hållas! Låt honom få sin lucka och springa ensam! Om han ständigt hamnar i den situationen kanske han till slut lär sig. Men nej då i varje grupp finns det löpare som tvångsmässigt ska hänga på längst fram, även de måste lära sig.

JAG HAR VARIT med om ett träningspass när vi lät den löparen i gänget som alltid sladdade längst bak bestämma tempot. Ingen skulle springa förbi honom på hela tiden vi var ute. Det blev helt fel. Den långsamme blev så upphetsad av att få ligga först och kände ett så stort ansvar för löphastigheten att han sprang allt vad han orkade. Tempot blev högre än vanligt och gruppen splittrades mer an vad den gjorde när Klungdödaren fick regera.

VI HAR TILLGÅNG till en uppsjö av avancerade träningsråd som handlar om distanser, procent av maxpuls, mjölksyratrösklar. intervaller av olika längd och med olika lång vila och alla möjliga avancerade fysiologiska och psykologiska rön, som kan få oss att springa fortare. Där har vi kommit långt. Men många löpare har ännu inte lärt sig att träna tillsammans i en stor och sammanhållen grupp. När vi utvecklar den svåra konsten kommer träningen att bli mera social, det blir roligare att springa och vi kommer att träna mera. Ryktet om att vi har roligt tillsammans när vi spring er kommer att motivera ännu flera löpare att ansluta sig till gruppen och då blir det ännu trevligare.

ETT SOCIALT LYCKAT träningspass varje vecka kan skapa en löpglädje som ger träningseffekter som vida överstiger vinsten med ett aningen högre tempo på just den rundan. Tänk vilka fördelar vi kan nå om vi bara saktar ner och låter bli att döda klungan!

Rune Larsson